Koka Kola

Elevator! Going up!
In the gleaming corridor of the 51st floor
The money can be made if you really want some more
Executive decision – a clinical precision
Jumping from the windows – filled with indecision

I get good advice from the advertising world
Treat me nice says the party girl
Koke adds life where there isn’t any
So freeze, man, freeze

It’s the pause that refreshes in the corridors of power
When top men need a top up long before the happy hour
Your snakeskin suit and your alligator boot
You won’t need a launderette, you can send them to the vet!

I get my advice from the advertising world
Treat me nice says the party girl
Koke adds life where there isn’t any
So freeze, man, freeze

Koka Kola advertising and kokaine
Strolling down the Broadway in the rain
Neon light sign says it
I read it in the paper – they’re crazy!
Suit your life, maybe so
In the White House – I know
All Over Berlin (they’ve been doing it for years)
And in Manhattan!

Coming through the door is a snub-nose 44
What the barrel can’t snort it can spatter on the floor
Your eyeballs feel like pinballs
And your tongue feels like a fish
You’re leaping from the windows-saying

Don’t give me none of this!

Hit the deck!

All dressed up

Under natten hade höstens första köldknäpp klätt marken med ett knappt synligt lager sprödhet. Grässtråna i gräsmattan utanför glittrade vackert och bara några timmar tidigare hade den kroppsvarma tummen fastnat mot metallen i grinden. Om han varit ute då alltså. Det var han inte, istället hade han suttit på sängkanten med höger sko fastklämd mellan knäna. Snabba tag med skoborsten fick skinnet att blänka. Upphängd på en krok bredvid sängen var dagens stass, noggrant pressad och aktsamt lagad. Fläckfri. Nyduschad, nyrakad och nyparfymerad inledde han med kalsonger, strumpor och ett vitt linne i renaste bomull. Att knäppa plaggens alla knappar, dra igen alla dragkedjor och spänna alla hyskor krävde övning och tid. I vänster handske gömde han sin fantomenstatyett, satte hatten på huvudet och gick ut. Det knastrade under fötterna när han gick nedför grusgången. Stegen styrdes mot västra porten och det frostbelupna gräset vek sig nu under hans sulor. Framme vid porten hoppades han att grinden skulle glida upp, ge honom en väg ut. Han grep den med båda händerna och skakade. Det var låst. Där fanns ingen utväg. Han gjorde helt om. Han fortsatte dagens uppdrag. All dressed up and nowhere to go.

—

Av: Marie Holmqvist

Himmel över Berlin

Vi brukade spela tennis mitt i natten, Du och jag. Jag arbetade som vaktmästare åt kommunen och kom åt varenda nyckel du kan tänka dig; Badhus, pissoarer, ja, till och med till Rådhuset. En kväll gjorde vi drinkar, fyllde en termos med krossad is och tog med oss varsitt glas inunder kristallkronorna. Zeppelinare gled in över oss i bombrädsnatten, neonljus skrek ut skamliga förslag i varje gathörn och om vi lyssnade noga kunde vi höra stövelklackar mot blöta kullerstenar. Vi lekte att vi var i Berlin. Ingen av oss hade varit där, men det var vår stad. En stad i staden där vi bodde – filmernas Berlin. En hemlig port ledde till ett spionfyllt café, cigaretter i blanka kapslar och långa menande blickar. Berlin intog gradvis vår lilla mellansvenska stad.

Snart var vi belägrade, och som vi belägrade varandra!

Vi drack i parkerna den sommaren, så reste vi oss hastigt upp och sprang andan ur halsen, jagade av ett Gestapo i vår gemensamma fantasi. Vi var på flykt, i flykten kunde vi mötas och i flykten var vi tvungna att hjälpas åt att bli ett. När vi var efterlysta var vi sammansvetsade. Det krävdes ett yttre hot, hemliga möten, koder och läderhandskar.

Jag visste inte att du förberedde mig, jag tog det för en lek.

Du fick ett jobb: Ett jobb i Berlin, i Tyskland.

Du hade vetat att du skulle flytta redan vid vårt första hemliga möte.

Nu går jag med min stulna nyckelknippa och spökar bland ruinerna efter vårt sönderbombade Berlin. Ibland, när jag ser någon sitta med en tidning för ansiktet, ser jag två små hål där dina ögon ser tillbaka på mig, gömda i minnet av en förstulen blick.

Bergtagen

Bergtagen

Han stannade upp. I höger hand höll han en kaffe med mjölk i pappmugg. Varm. Röken stod upp ur plastlockets lilla hål. Han böjde på knäna och ställde långsamt, långsamt ifrån sig sin lövtunna laptop utan att ta blicken från skyltarna på väggen. Folk strömmade förbi genom trappuppgången, han stod orörlig. Nya tåg släppte av eftersläntrare som sprang upp ur tunnelbanan och trängde sig förbi, men han stod kvar där han stod likt en stenstod: Bergtagen. Timmarna gick. På övervakningskamerornas filmer kan man se hur han fortfarande med blicken fäst i väggen långsamt knäpper upp sitt armbandsur och lägger det ifrån sig bredvid datorn, sedan kliver han ur sina skinande skor och knyter upp slipsen. Han är en man på en svartvit skärm klädd i svarta byxor och vit skjorta. Länge står han så. Sedan tar han av sig byxor och skjorta och tänder en cigarett, så står han där i bara strumplästen med ena armen hängande längs sidan, som om han lojt betraktade en målning. Vad kameror inte kan registrera är ett inre beslut. Allt vi kan se är resultatet av ett sådant beslut. Och så händer det. Mannen fimpar sin cigarett hårt mot gatunamnen och springer med en plötslig knyck tillbaka ner mot tunnelbanan. Kvar ligger hans prylar och kläder och en odrucken Latte.

Ingen har sett till honom sedan dess.

Han stannade upp. I höger hand höll han en kaffe med mjölk i pappmugg. Varm. Röken stod upp ur plastlockets lilla hål. Han böjde på knäna och ställde långsamt, långsamt ifrån sig sin lövtunna laptop utan att ta blicken från skyltarna på väggen. Folk strömmade förbi genom trappuppgången, han stod orörlig. Nya tåg släppte av eftersläntrare som sprang upp ur tunnelbanan och trängde sig förbi, men han stod kvar där han stod likt en stenstod: Bergtagen. Timmarna gick. På övervakningskamerornas filmer kan man se hur han fortfarande med blicken fäst i väggen långsamt knäpper upp sitt armbandsur och lägger det ifrån sig bredvid datorn, sedan kliver han ur sina skinande skor och knyter upp slipsen. Han är en man på en svartvit skärm klädd i svarta byxor och vit skjorta. Länge står han så. Sedan tar han av sig byxor och skjorta och tänder en cigarett, så står han där i bara strumplästen med ena armen hängande längs sidan, som om han lojt betraktade en målning. Vad kameror inte kan registrera är ett inre beslut. Allt vi kan se är resultatet av ett sådant beslut. Och så händer det. Mannen fimpar sin cigarett hårt mot gatunamnen och springer med en plötslig knyck tillbaka ner mot tunnelbanan. Kvar ligger hans prylar och kläder och en odrucken Latte.

Ingen har sett till honom sedan dess.

Tänk på döden

Som att glida i ett par mjuka tofflor, inte allvarligare än så. Ett nålstick och sen morfinet som pressas ut i blodomloppet. Vita fjädrar ur en luftkanon, snö när den faller mjukt mot marken och smälter bort. Vinet när det lindrar ledan. Driften när den tillfredställs. En övergång, en väl inövad crossfade från en skiva till en annan, två vinyler med din favoritlåt som för en stund hamnar i takt innan dub-versionen tar över dansgolvet och du glider ur din kropp. Som att vakna utsövd och klar en krispig höstmorgon bredvid din älskade, en kyss i nacken, ett leende med slutna ögon och sen ner för trappan, på med den varma badrocken, fötterna i de ludna tofflorna och så ut i solen, i postlådan ligger Söndagstidningen. Du tar den under armen, himlen är hög och blå. Längre ner på gatan är sikten skymd. Du behöver gå dit så du går dit och ett varsamt dis sluter sig runt dig. En kärleksfull famn, mjuk som bomull, och du ser hur solen skiner bakom förhänget. Det gör inte längre ont att se in i ljuset så du ser dig inte längre om. Draperiet sluter sig långsamt bakom dig medan eftertexten rullar som vackra ögon över duken.

Crédits till alla er som är kvar.

Ridå.

Ljuskäglan dröjer en sekund mot den röda sammeten.

Du finns ingenstans att se.