Skriet – Fåglarna

Någonstans kommer de ifrån. Någons stans. Det här är en mellanlandning, Transferdansen: Svarta fjädrar, sträckta halsar. Jag tittar på dem. Telefonen är tyst och svart, som om den sörjde dig. Som om din röst var lurens själ som lämnat plasten. Nu viskar du söta dun i någon annans öra, din andedräkt som sockervadd av lakritsmoln, fyller upp ett öra till bredden så att det blir varmt och rött, som mitt hjärta sprött, på kudden alldeles intill. Intill dig. Fåglar flyttar, reser söderut om vintern, jag – jag läser långt in i natten. De landar så det glimmar av guld i solen, så det stänker och blänker i det svarta vattnet. Jag minns Tintin och det svarta guldet, Koks i lasten. När jag vaknar häller jag upp juice till dig ibland med flit. Blod, apelsin. Ett urverk som hakat upp sig i mig. Ut tittar göken. Ko-ko. Jag gapar som en holk, sväljer vad som helst. Små stenar, stora block, allt som tar mig ända ner under fåglarnas klor, där nere kan jag se vad ingen annan ser – hur de sparkar i vattnet. Som ett foster som aldrig kom ut. Fåglarna kvittrar och hackar. Som dagen och natten. De jagar varandra i den lilla dammen. Jag orkar inte ge mig ut. Mina fönster är din bur. Jag är din undulat, kanske bara lat, inget undu alls, inga färger, bara det svarta längst upp på näbben. När jag hackar i såret för att det inte ska läka känns det som att greppa en dröm, stjäla en blund, din sömn av dig. Det är så lätt, så skönt att ge upp. Äntligen något som jag kan även när jag blundar. Jag hackar och hackar som dvärgar i gruvan. Små, små söta sår.

Polaroiderna

Himlen intogs en afton. Rymden rätades till en katedral av färgat glas, ett spektrum bredde ut sig längs horisonterna. Så var de här, utan att ha rest. Deras tid var nu. Våra blixtar förgrep sig på världen och födde dem ur mekaniken i våra händer. Vi fotade skyarnas förändring. Hur de klev ur sin värld av glas och kvicksilver och in i vår. De såg ut som vi. Blankare, svalare och hårlösa. Utslätade och halvt skymda. De gick ibland oss som digitala kopior. Var och en av oss hade en dubblett. Deras skuggjag var vi. De var perfekta versioner av våra kroppar. Vi var plötsligt utbytbara. De behövde varken vatten eller föda. De behövde ljus och elektricitet. De var som profiler av oss; lite förljugna, lite retuscherade. De var alla vänner i ett nätverk som var baksidan av vårt. De hade jämna tandrader, slät hy, muskler och mjuk hud. Kromad metall under köttets veckningar. Det gick en tid. Sedan började de fotografera oss. De samlade på oss som om de samlade på sig själva. De tog långsamt vår plats. Vi förtärdes av blixtarna. De fotade våra förlossningar, filmade våra samlag. Det var som om de ville ta reda på varifrån de kom. Ju mer de såg, desto osynligare blev vi. I deras ögon fanns en blick som hos en katt som just upptäckt sig själv i spegeln. Den blicken var det sista någon såg av apornas planet.

Ingen excercis

Den där busken stod inte där när vi gick och la oss. Tänkte en man i ett kök och såg ut genom ett fönster medan han mumlade: Blick stilla. Blick stilla, stilla blick, stilla dig.

Det var Per-Arne Johansson som upprepade detta mantra för sig själv med skrovlig röst, om och om igen. Han var oerhört bakfull och som vanligt när han var rusig tog det sig uttryck i en extremt ofokuserad blick. Den här morgonen hade han dessutom lagt ifrån sig sina glasögon. Han var inte blind men såg världen genom ett böljande dis.

Han vände sig om, stänkte lite vatten på sig och doppade till slut hela huvudet i diskhon. Det kändes bättre men huvudet dunkade likt en hårt utsatt blecktrumma och synen var fortfarande minst sagt grynig.

Blick stilla. Stilla dig. Det var ord han brukade använda i det militära. En gång för längesedan var han nämligen kompaniets skickligaste krypskytt. Kunde man inte tro, men så var det. Det var på den tiden som han lärde sig att kontrollera sin kropp och stadga sin blick, ramsan var ett verktyg under de otaliga timmar man spenderade kamoflerad till ett buskage utan en enda fiende i sikte. Det hände att folk fick syner, började skjuta hej vilt in i skogen. Men inte Per-Arne. Det militära passade honom som en hand i en trång handske. Ofta längtade han tillbaka till diciplinen. Särskilt en morgon som den här. Plötsligt kunde han höra Siris steg i hallen. Han tog ett djupt andetag och gjorde ett tveksamt försök till att låta nykter.
Raring, har du sett mina glasögon?
Jag har dom här, tänker du stanna på frukost eller hur tänker du göra?
Det var inte Siris röst.
Det var Ulla mitt emot.

Per-Arne önskade sig ett krig.

2012

Vid kraftigt stigande av vattennivå runt polcirkel, behåll ditt lugn och följ instruktionerna nedan:

A. Krossa glaset.
B. I behållaren finns två brandgula plastföremål. Lägg dem framför dig.
C. Lokalisera genomskinliga ventiler i mjukplast.
D. Slut läpparna om en ventil och exhalera.
E. Föremålen fylles med luft till dess skepnad liknar en boll med ett hål i centrum.
F. För i tur och ordning in vardera arm i respektive boll märkt VÄNSTER/HÖGER.
G.Ta ett djupt andetag.
H. Invänta hjälp.

Ulla hade arbetat i månader med sin produkt innan hon blev förnedrad av drakarna i ”Draknästet” och allmänt utskrattad. Här, nere i skyddsrummet kom hennes stund.

Hate to say I told you so tänkte hon och krossade glaset på det sista exemplaret av den lilla portabla glaskuben.

I detta förnämliga ögonblick av ljuv revansch kostade hon på sig ett leende och undslapp till och med ett överlägset konstaterande: Skrattar bäst som skrattar sist!

Galapagos

3/ 11 Kallare vindar. Tilltagande bränningar. Fast avföring. En av kockarna svårt sjuk, maten därav sämre. Hemlängtan.

4/11 Stenkreatur siktade. Underliga varelser, som skurna direkt ur klipporna. Likt stora hundar ligger de och flåsar. De iakttar oss från sina kroppars fängelser. Underligt. De tycks inte vara skapta för att leva. De rör sig mycket klumpigt, hastigt och komiskt. Deras hud är spänd över för mycket kropp, som isterband. Hur har de lyckats finnas till? Vad är deras existensberättigande? Detta gäckar mig.

5/11 Kreaturen är inte av sten, deras huvudsakliga element är vattnet och deras skinn är mycket mjukt. Vi skar av det och undersökte djuret. Det uppbragte inte mycket motstånd och var oerhört, nästan löjeväckande lättfångat på land. Vi harpunerade. Åt dess späck. Gott. Huvudet enormt. Stora sorgsna och djupt svarta ögon.

6/11 I vattnet försvinner det komiska i deras rörelser och byts mot graciösa vingslag. De flyger under ytan. Varför har Gud straffat dessa arma varelser med en sådan ironi? Varför är de rustade med lungor när de behöver gälar? Varför ska de vara fjättrade vid marken när det är till havet de längtar. Varför måste djuren förnedra sig inför oss? Som människor inför änglars mönstring. Jag känner en djup sorg över att de måste försvinna.