Mimesis/Mimosa; En bild, tusen tecken – Ett recept

Here, Coleridge opposes imitation to copying, the latter referring to William Wordsworth‘s notion that poetry should duplicate nature by capturing actual speech. Coleridge instead argues that the unity of essence is revealed precisely through different materialities and media. Imitation, therefore, reveals the sameness of processes in nature.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Mimesis

————————————————————————————————————————————————————-

Mimosa: Juice + mousserande vitt vin

Källa: Stockholm Sin City

————————————————————————————————————————————————————-

Vi försökte fånga dagen. Igår.

Tack för att ni tittade, tack för att ni läste.

Ha en bra dag.

————————————————————————————————————————————————————-

Red anm: Detta blev den sista novellbilden på En bild tusen tecken. Tack för att ni tittade, tack för att ni läste! Vi ses på Bokmässan i höst!

Marcus & Joel

Göteborg, mars 2010

Brev från kolonin

Grängesberg, februari 2009

Konserthuset med sina grekiska kolonner, står insprängt på en avsats ovan gruvans gap.

Det skänktes en gång av en brittisk lord.

Det finns en dimma som ibland lägger sig över skogen.

Jag förlorar mig i den. Jag är ensam. De är borta, fullkomligt upplösta och ändå – spöken.

Felet min vän, var att vi trodde oss förstå.

Över konserthusets ingång en ristning: För arbetarnas väl.

Vi vill också deras väl, vi har mer gemensamt med lorden än vi vill tro. Jag vet det nu.

Vi var turister Marlow, vi var turister!

Tiden är besynnerlig. Större är tiden för var dag. Mindre är tiden för var dag. Vardagen, det var väl den vi ville sätta under lupp, som fotografen bakom svartvita bilder av människor som vandrade ut. Vi lekte von Linné på jakt efter fjärilar med hov och spik, men det är gruvan och ett öl bryggt sedan 1897 som ruvar deras minne nu – inte jag, inte du. Det är gruvan som ruvar nu, djupa steg i mörkret, naglar mot urberget varje natt. Dom finns inte kvar!

Vad skall vi minnas? Vad skall de minnas utav oss?

Vi är turister Marlow, vi är turister blott.

Tills de kommer ned från bergen.

Bimbomb

Det var en skön dag på solsidan. Allt hade sin gilla gång, affärer slöts, jippon planerades och annonser författades inne på produktionsbolaget Adam & son. Precis som vanligt, det enda som saknades var Eva. Hennes glasbur stod tom. På firman var man bekymrad. Vem skulle nu göra kaffet? Vem skulle nu möta de svårimponerade japanska sändebuden med ett avväpnande leende och få alla att känna sig som hemma? Vem skulle få mötena att flyta på ett sådant tryggt och smärtfritt sätt som bara den subtilaste av service kan tillhandahålla.

En diskret blick och så vips; ett bord för två.

En blinkning och simsalabim; ett dubbelrum och en eskort.

Mellanchefen började bli nervös. Var är Eva? Ingen visste. Ingen sjukanmälan heller, mycket märkligt. Plikttrogna Eva. Var tog hon vägen? Männen skruvade på sig i sina kavajer. Ingen vågade göra kaffe, ingen visste hur och nu var japanerna på väg med sina stränga uppsyner. Svetten lackade. De såg på varandra som om de tappat bort sin mamma på ett nöjesfält.

Eva var dock på väg. Hela morgonen hade hon tillbringat med att omsorgsfullt slå in sin hemmagjorda bomb i presentpapper. Nya tider väntade kontoret. Hon skulle fira det med revbensspjäll och en skvätt champagne. Hon var alltid så subtil. Simsalabimbomb.

Cruise

Vad är det med Ola och Hasse? Sen när pratar inte dom med varandra?

Vet inte säkert, men det måste ha hänt något igår. Vad då hänt? De försvann ju igår. Gjorde de? Fan, jag kommer inte ihåg ett smack! Nej, tror fan det. Vad då försvann förresten? Dom stack från kareoken. Du, fan vad bra jag var igår ”I will always love yooouuuu” Det råder det delade meningar om skulle jag tro. Så dom bara drog? Ja och  ingen av dem var i sin hytt imorse tydligen. Vadå, tror du att dom fick ragg? Samtidigt? Inte vet jag. Fan vad skumt. Dom är väl gifta båda två? Ja. Där kommer Janne, han sov väl i Olas hytt? Yes. JANNE! JANNE KOM HIT! Vaere? Vad är det med Ola? Fan vet jag, han kom in och bytte om imorse, helt rödmosig och flammig. Sa ingenting. Har dom bråkat? Vet inte. Bråkat om vadå? Dom har ju fan gemensam stuga på Öland med familjerna och grejer. Tror du att dom har slagits? Syns inte i så fall. Nä, dom ser bara bakis ut. Fan, tror du att nån av dom har varit med den andres fru? Nä fy fan. Tror du det? Jag vet inte men nåt allvarligt måste det ju vara. Dom köpte ju bastu till stugan ihop häromsistens, tror du att det är nåt ekonomisk? Kanske det. Dom brukar ju fan vara Bill och Bull. Och ingen av dem verkar vara intresserade av att ligga runt. Hasse tittar ju fan inte ens på hon praktikanten han har. Det måste ju ha handlat om pengar. Jag säger ju det, polare och pengar – går aldrig ihop.

Ja, vad fan skulle det annars kunna vara?

Yellowbrick Road

De hade färdats på de stora floderna, korsat Grand Canyon, sett solen sjunka i den röda ökensanden. De hade haft stilla dagar på prärien med indianer och cowboys runt sin lägereld. De hade ätit konserverade bönor med bacon och låtit hästarna ströva fria att beta i  frodigt gräs under väldiga, bågnande stjärnvalv. Allt medan kaffepannan svettades över lågorna och hettade upp sitt svarta guld. De hade kommit i båt, över det stora havet. De hade rest långt och brett, från öst till väst och de var på väg söderöver. De hade därför märkt sin vagn, inte med namnet på sin hemtrakt utan med sin resas mål. Dit skulle de.Varför visste de inte riktigt. Det lät roligt. Alababama. Det lät som bamba och samba och stora träd och majsfält och Disneykråkor i stråhatt och muntra människor i blå hängselbyxor med en näsduk i bakfickan och en högaffel i handen. Långsamt rullade de båda vännerna förbi slitna fågelskrämmor med rostiga hinkar på huvudet. Det var långt kvar då de plötsligt inte kom längre.

Annikas mamma stod i fönstret ett par våningar upp och skanderade den sköna sången om pannkakor – en glädjens profet i folkhemmets tegelröda minaret.

Utvandrarna invandrade.