Mississippi kan vänta

Jag hade fantastiskt tråkigt. Gick ner på stan. Gick bort mig. Hamnade på en bar, hamnade på en till. Hamnade i hamnen. Hamnade i en ny stad där jag famlade efter nästa dag. Det var så det kom sig. På torget i den nya staden restes ett tält av starka resande. Deras färgglada vagnar sprakade som regnbågen i bjärt kontrast till grådiset mellan husen. Där var alla djuren, elefanterna och aporna, lejonen och tigrarna. Jag gick fram till var och en av dem och viskade att jag vet hur det känns – att sitta i bur. Jag proklamerade för zebrorna att det första jag skulle göra när jag kom hem var att släppa lös min stackars undulat. Det blev kväll och jag gick in i cirkustältet med alla barnen och clownerna. De skrämde mig. Clownerna. Jag gick ut genom fackelskenet och popcorndimmorna, köpte ett rosa moln av sockervadd och smög bakom tältet.

Där stod en maskin som knastrade och lös upp när jag kom nära. I maskinen fanns en stol framför en spegel.

På skylten stod det:

Se dig själv om fyrtio år!

Det lät som en kul grej.

Det var det inte.

Maelstroem

En uppochnervänd katedral av is och vatten som långsamt vrider sig rätt. Silverfjäll som blänker. Fiskar i majestätisk dans, som fåglar i stim. De pulserar med blodet i mina tinningar; ena stunden en knuten näve, i nästa en öppen hand. Varje hjärtslag är en rörelse i hopen. Vi är en enda muskel. De simmar mellan mina ben, de byter färg när jag låter handen röra dem. De är ett norrsken vid mina fingertoppar. Jag kan nästan fånga ljuset men så flyter det ut i dimmor av grönt, turkost och blått. Jag sjunker mot kistor och vrak, inslingrad i en rev. Det är som om keruberna metar med mig, pilkar min kropp; upp och ner upp och ner. Mitt huvud är kvar däruppe som ett tomt flöte. Mitt hjärta vill se en bläckfisk vrida locket av en burk i djupet. Det är därför jag är här. Jag vill härja i valfiskens buk. Det är därför jag är här. Jag vill plocka en mussla från botten och hänga upp den över sängen och aldrig öppna den. Då kommer det alltid att finnas något. Då kommer pärlan alltid vara där.

http://www.youtube.com/watch?v=S3CJIKKSUpg

När jag kommer upp igen.

Det är synd om människorna

Frysta pixlar, en sämre kopia av livet, du spolar tillbaka, trycker på paus, spolar tillbaka trycker på paus. Du spolar tillbaka för om du trycker på play så vet du att det kommer att ta slut.

Ibland händer det, någonting. Ibland får apparaterna liv, ibland lever döda ting. Radiovågor hakar i varandra som ringar på vattnet och släpper utan att det syns, som sådana där cirklar av stål som Häckner trollar med på Liseberg. Oväntat krokar livet fast och så ser det ut som om det sitter fast men så släpper det för att det inte kan stå still för att det måste vidare, som en haj, vidare, vidare ut till ringar så vida att de kommer tillbaka. När sådana skiftningar sker, när en hand glider ur en annan och in i en ny, som ur en kropp in i en annan. Då får de små tingen högsta betydelse. Plötsligt skär det i hjärtat när Roxette sjunger ’It must have been love’ i periodpaus i en kall ishall.

Det är inte när vi går sönder som livet pågår, det är när allt är som vanligt som vi lever våra liv, men då märker vi det inte. Fastän Joakim Thåström sjunger från stereon när vi diskar;

”Ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning, men när jag ser den på teven så bölar jag som ett barn”

Men jag har lärt mig ett knep, jag vet när jag lever. Det är när allt är precis som vanligt; när tårar rinner fast Nina Simone sjunger ’I never cry’

Legeringar

Mamma, varför har pappa jacka på sig på stranden?

Jo du förstår, det där är en bild på våra avatarer från en semester på nätet. Pappa ville åka till snön och jag ville till sol och bad så vi ordnade en ö av kompromisser. Våra favoritvärldar blev till en värld. Här står vi och håller om varandra med varsin fot om öns nollmeridian.

Vad är det?

Det är en linje av ettor och nollor som löper tvärs över ön och särskiljer sommar och vinter åt.

Vart var jag då?

Du fanns inte då.

Fanns jag inte då?

Nej precis, men strax därefter.

Då, sen fanns jag?

Ja, efter semestern fanns det som skulle bli du.

Hur då?

Det där får vi ta när du blir lite äldre. Det är ett mycket invecklat arrangemang med kontakter och sladdar. Jag kan säga såhär mycket; innan du fanns så vägde du bara 0,4586 ounces, alltså 13 gram.

Är det lite?

Det kan låta lite, men det är i själva verket oerhört.

Mamma och pappa blev alkemister den sommarvintern.

Ditt lilla hjärta är gjort av guld.

Valle står till vänster

Kalle, Krille och Valle. De var ett lag. Så hade det nästan alltid varit. Om de hade varit Beatles hade Kalle varit Paul, Krille hade bestämt att han skulle vara John och att Valle skulle vara Ringo och ingen skulle vara George. De skulle ha varit en trio – om de hade varit The Beatles alltså. Nu var de poliser istället, men det var nästan lika tufft. Beatles hade också uniform och fick mycket tjejer. Ja, när de pratade om det som barn var det nästan lika häftigt med polishögskolan som med musik. Eller nej, de pratade förresten aldrig om musik. Det var bara Valle som hade tänkt så, att det var lite som att vara med i ett band att vara med i en kår. Han var liksom aldrig lika intresserad av vapen och att åka fort som de andra. Faktum var att Kalle och Krille förmodligen hade slagit honom i magen om han hade yttrat en enda stavelse som kunde leda till ett mesband som The Beatles. Dessutom ansåg de att Beatles var kommunister, jävla långhårigt pack som snackade om blommor och annat flum. De brukade driva med Valle. ’Valle din jävla röding’ brukade de säga när de kom på middag med sina fruar och barn som var vackra och rosiga om kinderna. De bodde kvar i samma kvarter allihop. Fast Valle var den ende som bodde kvar i sina föräldrars hus, och den ende som bodde ensam. Eller bodde ”själv”, som han hävdade att han trivdes bäst med när fruarna druckit rödvinet och anmält honom till nätdejting ’halvt på skämt’.

Innan de kom över såg han alltid till att gömma gitarren i källaren.

De hade aldrig sett den.