Yellowbrick Road

De hade färdats på de stora floderna, korsat Grand Canyon, sett solen sjunka i den röda ökensanden. De hade haft stilla dagar på prärien med indianer och cowboys runt sin lägereld. De hade ätit konserverade bönor med bacon och låtit hästarna ströva fria att beta i  frodigt gräs under väldiga, bågnande stjärnvalv. Allt medan kaffepannan svettades över lågorna och hettade upp sitt svarta guld. De hade kommit i båt, över det stora havet. De hade rest långt och brett, från öst till väst och de var på väg söderöver. De hade därför märkt sin vagn, inte med namnet på sin hemtrakt utan med sin resas mål. Dit skulle de.Varför visste de inte riktigt. Det lät roligt. Alababama. Det lät som bamba och samba och stora träd och majsfält och Disneykråkor i stråhatt och muntra människor i blå hängselbyxor med en näsduk i bakfickan och en högaffel i handen. Långsamt rullade de båda vännerna förbi slitna fågelskrämmor med rostiga hinkar på huvudet. Det var långt kvar då de plötsligt inte kom längre.

Annikas mamma stod i fönstret ett par våningar upp och skanderade den sköna sången om pannkakor – en glädjens profet i folkhemmets tegelröda minaret.

Utvandrarna invandrade.

BAMBI: End Scene take 5

Rent berättartekniskt vore det kanske bäst att inte låta er ta del av vad som sägs. En mystifikation skulle vi kunna kalla det. Ni skulle bara få ana en lösning på filmens stora gåta. Ni skulle bli tvungna att dra era egna slutsatser, sitta där och fantisera fram något meningsfullt.

Vad sa han till henne?

Skulle ni storögt fråga varandra på fik och barer efteråt.

Det kommer vi aldrig att få veta.

Kunde någon sedan ödesmättat svara och ni skulle bära med er det öppna slutet som något oförlöst men hoppfullt. Som befruktade ägg. Som en mjuk bigpackburk i hopp om vårens första grodyngel.

Sådant är ovisshetens ljus, en strimma hopp om ett lyckligt slut, eller åtminstone en möjlighet till förändring. En viskning om att framtiden inte är huggen i sten, en dröm om hur saker och ting hade kunnat se ut i ett annat liv. Som i en viskning mellan en desillusionerad reklamskådis och en alienerad ung kvinna på resa bortom vardagens premisser.

Men jag är inte mycket för sånt där.

Det här är skogen, Nordens djungel. Ingen djävla fabel.

ACTION!

BAMBI : End Scene take 5

”Watch out Bambi, he’s got a gun”

THE END

Mississippi kan vänta

Jag hade fantastiskt tråkigt. Gick ner på stan. Gick bort mig. Hamnade på en bar, hamnade på en till. Hamnade i hamnen. Hamnade i en ny stad där jag famlade efter nästa dag. Det var så det kom sig. På torget i den nya staden restes ett tält av starka resande. Deras färgglada vagnar sprakade som regnbågen i bjärt kontrast till grådiset mellan husen. Där var alla djuren, elefanterna och aporna, lejonen och tigrarna. Jag gick fram till var och en av dem och viskade att jag vet hur det känns – att sitta i bur. Jag proklamerade för zebrorna att det första jag skulle göra när jag kom hem var att släppa lös min stackars undulat. Det blev kväll och jag gick in i cirkustältet med alla barnen och clownerna. De skrämde mig. Clownerna. Jag gick ut genom fackelskenet och popcorndimmorna, köpte ett rosa moln av sockervadd och smög bakom tältet.

Där stod en maskin som knastrade och lös upp när jag kom nära. I maskinen fanns en stol framför en spegel.

På skylten stod det:

Se dig själv om fyrtio år!

Det lät som en kul grej.

Det var det inte.