Yellowbrick Road

De hade färdats på de stora floderna, korsat Grand Canyon, sett solen sjunka i den röda ökensanden. De hade haft stilla dagar på prärien med indianer och cowboys runt sin lägereld. De hade ätit konserverade bönor med bacon och låtit hästarna ströva fria att beta i  frodigt gräs under väldiga, bågnande stjärnvalv. Allt medan kaffepannan svettades över lågorna och hettade upp sitt svarta guld. De hade kommit i båt, över det stora havet. De hade rest långt och brett, från öst till väst och de var på väg söderöver. De hade därför märkt sin vagn, inte med namnet på sin hemtrakt utan med sin resas mål. Dit skulle de.Varför visste de inte riktigt. Det lät roligt. Alababama. Det lät som bamba och samba och stora träd och majsfält och Disneykråkor i stråhatt och muntra människor i blå hängselbyxor med en näsduk i bakfickan och en högaffel i handen. Långsamt rullade de båda vännerna förbi slitna fågelskrämmor med rostiga hinkar på huvudet. Det var långt kvar då de plötsligt inte kom längre.

Annikas mamma stod i fönstret ett par våningar upp och skanderade den sköna sången om pannkakor – en glädjens profet i folkhemmets tegelröda minaret.

Utvandrarna invandrade.