Bimbomb

Det var en skön dag på solsidan. Allt hade sin gilla gång, affärer slöts, jippon planerades och annonser författades inne på produktionsbolaget Adam & son. Precis som vanligt, det enda som saknades var Eva. Hennes glasbur stod tom. På firman var man bekymrad. Vem skulle nu göra kaffet? Vem skulle nu möta de svårimponerade japanska sändebuden med ett avväpnande leende och få alla att känna sig som hemma? Vem skulle få mötena att flyta på ett sådant tryggt och smärtfritt sätt som bara den subtilaste av service kan tillhandahålla.

En diskret blick och så vips; ett bord för två.

En blinkning och simsalabim; ett dubbelrum och en eskort.

Mellanchefen började bli nervös. Var är Eva? Ingen visste. Ingen sjukanmälan heller, mycket märkligt. Plikttrogna Eva. Var tog hon vägen? Männen skruvade på sig i sina kavajer. Ingen vågade göra kaffe, ingen visste hur och nu var japanerna på väg med sina stränga uppsyner. Svetten lackade. De såg på varandra som om de tappat bort sin mamma på ett nöjesfält.

Eva var dock på väg. Hela morgonen hade hon tillbringat med att omsorgsfullt slå in sin hemmagjorda bomb i presentpapper. Nya tider väntade kontoret. Hon skulle fira det med revbensspjäll och en skvätt champagne. Hon var alltid så subtil. Simsalabimbomb.