Brev från kolonin
23 mars 2010
Konserthuset med sina grekiska kolonner, står insprängt på en avsats ovan gruvans gap.
Det skänktes en gång av en brittisk lord.
Det finns en dimma som ibland lägger sig över skogen.
Jag förlorar mig i den. Jag är ensam. De är borta, fullkomligt upplösta och ändå – spöken.
Felet min vän, var att vi trodde oss förstå.
Över konserthusets ingång en ristning: För arbetarnas väl.
Vi vill också deras väl, vi har mer gemensamt med lorden än vi vill tro. Jag vet det nu.
Vi var turister Marlow, vi var turister!
Tiden är besynnerlig. Större är tiden för var dag. Mindre är tiden för var dag. Vardagen, det var väl den vi ville sätta under lupp, som fotografen bakom svartvita bilder av människor som vandrade ut. Vi lekte von Linné på jakt efter fjärilar med hov och spik, men det är gruvan och ett öl bryggt sedan 1897 som ruvar deras minne nu – inte jag, inte du. Det är gruvan som ruvar nu, djupa steg i mörkret, naglar mot urberget varje natt. Dom finns inte kvar!
Vad skall vi minnas? Vad skall de minnas utav oss?
Vi är turister Marlow, vi är turister blott.
Tills de kommer ned från bergen.
