Here, Coleridge opposes imitation to copying, the latter referring to William Wordsworth‘s notion that poetry should duplicate nature by capturing actual speech. Coleridge instead argues that the unity of essence is revealed precisely through different materialities and media. Imitation, therefore, reveals the sameness of processes in nature.

Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Mimesis

————————————————————————————————————————————————————-

————————————————————————————————————————————————————-

Vi försökte fånga dagen. Igår.

Tack för att ni tittade, tack för att ni läste.

Ha en bra dag.

————————————————————————————————————————————————————-

Red anm: Detta blev den sista novellbilden på En bild tusen tecken. Tack för att ni tittade, tack för att ni läste! Vi ses på Bokmässan i höst!

Marcus & Joel

Göteborg, mars 2010

Konserthuset med sina grekiska kolonner, står insprängt på en avsats ovan gruvans gap.

Det skänktes en gång av en brittisk lord.

Det finns en dimma som ibland lägger sig över skogen.

Jag förlorar mig i den. Jag är ensam. De är borta, fullkomligt upplösta och ändå – spöken.

Felet min vän, var att vi trodde oss förstå.

Över konserthusets ingång en ristning: För arbetarnas väl.

Vi vill också deras väl, vi har mer gemensamt med lorden än vi vill tro. Jag vet det nu.

Vi var turister Marlow, vi var turister!

Tiden är besynnerlig. Större är tiden för var dag. Mindre är tiden för var dag. Vardagen, det var väl den vi ville sätta under lupp, som fotografen bakom svartvita bilder av människor som vandrade ut. Vi lekte von Linné på jakt efter fjärilar med hov och spik, men det är gruvan och ett öl bryggt sedan 1897 som ruvar deras minne nu – inte jag, inte du. Det är gruvan som ruvar nu, djupa steg i mörkret, naglar mot urberget varje natt. Dom finns inte kvar!

Vad skall vi minnas? Vad skall de minnas utav oss?

Vi är turister Marlow, vi är turister blott.

Tills de kommer ned från bergen.

Det var en skön dag på solsidan. Allt hade sin gilla gång, affärer slöts, jippon planerades och annonser författades inne på produktionsbolaget Adam & son. Precis som vanligt, det enda som saknades var Eva. Hennes glasbur stod tom. På firman var man bekymrad. Vem skulle nu göra kaffet? Vem skulle nu möta de svårimponerade japanska sändebuden med ett avväpnande leende och få alla att känna sig som hemma? Vem skulle få mötena att flyta på ett sådant tryggt och smärtfritt sätt som bara den subtilaste av service kan tillhandahålla.

En diskret blick och så vips; ett bord för två.

En blinkning och simsalabim; ett dubbelrum och en eskort.

Mellanchefen började bli nervös. Var är Eva? Ingen visste. Ingen sjukanmälan heller, mycket märkligt. Plikttrogna Eva. Var tog hon vägen? Männen skruvade på sig i sina kavajer. Ingen vågade göra kaffe, ingen visste hur och nu var japanerna på väg med sina stränga uppsyner. Svetten lackade. De såg på varandra som om de tappat bort sin mamma på ett nöjesfält.

Eva var dock på väg. Hela morgonen hade hon tillbringat med att omsorgsfullt slå in sin hemmagjorda bomb i presentpapper. Nya tider väntade kontoret. Hon skulle fira det med revbensspjäll och en skvätt champagne. Hon var alltid så subtil. Simsalabimbomb.

Vad är det med Ola och Hasse? Sen när pratar inte dom med varandra?

Vet inte säkert, men det måste ha hänt något igår. Vad då hänt? De försvann ju igår. Gjorde de? Fan, jag kommer inte ihåg ett smack! Nej, tror fan det. Vad då försvann förresten? Dom stack från kareoken. Du, fan vad bra jag var igår ”I will always love yooouuuu” Det råder det delade meningar om skulle jag tro. Så dom bara drog? Ja och  ingen av dem var i sin hytt imorse tydligen. Vadå, tror du att dom fick ragg? Samtidigt? Inte vet jag. Fan vad skumt. Dom är väl gifta båda två? Ja. Där kommer Janne, han sov väl i Olas hytt? Yes. JANNE! JANNE KOM HIT! Vaere? Vad är det med Ola? Fan vet jag, han kom in och bytte om imorse, helt rödmosig och flammig. Sa ingenting. Har dom bråkat? Vet inte. Bråkat om vadå? Dom har ju fan gemensam stuga på Öland med familjerna och grejer. Tror du att dom har slagits? Syns inte i så fall. Nä, dom ser bara bakis ut. Fan, tror du att nån av dom har varit med den andres fru? Nä fy fan. Tror du det? Jag vet inte men nåt allvarligt måste det ju vara. Dom köpte ju bastu till stugan ihop häromsistens, tror du att det är nåt ekonomisk? Kanske det. Dom brukar ju fan vara Bill och Bull. Och ingen av dem verkar vara intresserade av att ligga runt. Hasse tittar ju fan inte ens på hon praktikanten han har. Det måste ju ha handlat om pengar. Jag säger ju det, polare och pengar – går aldrig ihop.

De hade färdats på de stora floderna, korsat Grand Canyon, sett solen sjunka i den röda ökensanden. De hade haft stilla dagar på prärien med indianer och cowboys runt sin lägereld. De hade ätit konserverade bönor med bacon och låtit hästarna ströva fria att beta i  frodigt gräs under väldiga, bågnande stjärnvalv. Allt medan kaffepannan svettades över lågorna och hettade upp sitt svarta guld. De hade kommit i båt, över det stora havet. De hade rest långt och brett, från öst till väst och de var på väg söderöver. De hade därför märkt sin vagn, inte med namnet på sin hemtrakt utan med sin resas mål. Dit skulle de.Varför visste de inte riktigt. Det lät roligt. Alababama. Det lät som bamba och samba och stora träd och majsfält och Disneykråkor i stråhatt och muntra människor i blå hängselbyxor med en näsduk i bakfickan och en högaffel i handen. Långsamt rullade de båda vännerna förbi slitna fågelskrämmor med rostiga hinkar på huvudet. Det var långt kvar då de plötsligt inte kom längre.

Annikas mamma stod i fönstret ett par våningar upp och skanderade den sköna sången om pannkakor – en glädjens profet i folkhemmets tegelröda minaret.

Utvandrarna invandrade.
]]> http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/21/yellowbrick-road/feed/ 1 enbildtusentecken vecka48_webb http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/15/bambi-end-scene-take-5/ http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/15/bambi-end-scene-take-5/#comments Mon, 15 Feb 2010 20:10:39 +0000 Foto Marcus Lundstedt http://enbildtusentecken.wordpress.com/?p=358 ]]>

Rent berättartekniskt vore det kanske bäst att inte låta er ta del av vad som sägs. En mystifikation skulle vi kunna kalla det. Ni skulle bara få ana en lösning på filmens stora gåta. Ni skulle bli tvungna att dra era egna slutsatser, sitta där och fantisera fram något meningsfullt.

Vad sa han till henne?

Skulle ni storögt fråga varandra på fik och barer efteråt.

Det kommer vi aldrig att få veta.

Kunde någon sedan ödesmättat svara och ni skulle bära med er det öppna slutet som något oförlöst men hoppfullt. Som befruktade ägg. Som en mjuk bigpackburk i hopp om vårens första grodyngel.

Sådant är ovisshetens ljus, en strimma hopp om ett lyckligt slut, eller åtminstone en möjlighet till förändring. En viskning om att framtiden inte är huggen i sten, en dröm om hur saker och ting hade kunnat se ut i ett annat liv. Som i en viskning mellan en desillusionerad reklamskådis och en alienerad ung kvinna på resa bortom vardagens premisser.

Men jag är inte mycket för sånt där.

Det här är skogen, Nordens djungel. Ingen djävla fabel.

ACTION!

BAMBI : End Scene take 5

”Watch out Bambi, he’s got a gun”

THE END
]]> http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/15/bambi-end-scene-take-5/feed/ 0 enbildtusentecken vecka47_webb http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/08/mississippi-kan-vanta/ http://enbildtusentecken.wordpress.com/2010/02/08/mississippi-kan-vanta/#comments Mon, 08 Feb 2010 09:06:03 +0000 Foto Marcus Lundstedt http://enbildtusentecken.wordpress.com/?p=353 ]]>

Jag hade fantastiskt tråkigt. Gick ner på stan. Gick bort mig. Hamnade på en bar, hamnade på en till. Hamnade i hamnen. Hamnade i en ny stad där jag famlade efter nästa dag. Det var så det kom sig. På torget i den nya staden restes ett tält av starka resande. Deras färgglada vagnar sprakade som regnbågen i bjärt kontrast till grådiset mellan husen. Där var alla djuren, elefanterna och aporna, lejonen och tigrarna. Jag gick fram till var och en av dem och viskade att jag vet hur det känns – att sitta i bur. Jag proklamerade för zebrorna att det första jag skulle göra när jag kom hem var att släppa lös min stackars undulat. Det blev kväll och jag gick in i cirkustältet med alla barnen och clownerna. De skrämde mig. Clownerna. Jag gick ut genom fackelskenet och popcorndimmorna, köpte ett rosa moln av sockervadd och smög bakom tältet.

Där stod en maskin som knastrade och lös upp när jag kom nära. I maskinen fanns en stol framför en spegel.

På skylten stod det:

Se dig själv om fyrtio år!

Det lät som en kul grej.

Det var det inte.

En uppochnervänd katedral av is och vatten som långsamt vrider sig rätt. Silverfjäll som blänker. Fiskar i majestätisk dans, som fåglar i stim. De pulserar med blodet i mina tinningar; ena stunden en knuten näve, i nästa en öppen hand. Varje hjärtslag är en rörelse i hopen. Vi är en enda muskel. De simmar mellan mina ben, de byter färg när jag låter handen röra dem. De är ett norrsken vid mina fingertoppar. Jag kan nästan fånga ljuset men så flyter det ut i dimmor av grönt, turkost och blått. Jag sjunker mot kistor och vrak, inslingrad i en rev. Det är som om keruberna metar med mig, pilkar min kropp; upp och ner upp och ner. Mitt huvud är kvar däruppe som ett tomt flöte. Mitt hjärta vill se en bläckfisk vrida locket av en burk i djupet. Det är därför jag är här. Jag vill härja i valfiskens buk. Det är därför jag är här. Jag vill plocka en mussla från botten och hänga upp den över sängen och aldrig öppna den. Då kommer det alltid att finnas något. Då kommer pärlan alltid vara där.

http://www.youtube.com/watch?v=S3CJIKKSUpg

När jag kommer upp igen.

Mamma, varför har pappa jacka på sig på stranden?

Jo du förstår, det där är en bild på våra avatarer från en semester på nätet. Pappa ville åka till snön och jag ville till sol och bad så vi ordnade en ö av kompromisser. Våra favoritvärldar blev till en värld. Här står vi och håller om varandra med varsin fot om öns nollmeridian.

Vad är det?

Det är en linje av ettor och nollor som löper tvärs över ön och särskiljer sommar och vinter åt.

Vart var jag då?

Du fanns inte då.

Fanns jag inte då?

Nej precis, men strax därefter.

Då, sen fanns jag?

Ja, efter semestern fanns det som skulle bli du.

Hur då?

Det där får vi ta när du blir lite äldre. Det är ett mycket invecklat arrangemang med kontakter och sladdar. Jag kan säga såhär mycket; innan du fanns så vägde du bara 0,4586 ounces, alltså 13 gram.

Är det lite?

Det kan låta lite, men det är i själva verket oerhört.

Mamma och pappa blev alkemister den sommarvintern.

Ditt lilla hjärta är gjort av guld.